… ångest, ångest…
Mår skit!!!
Känner mig som en dålig vän för att jag inte kan glädjas med R, Maje och Peo just nu. Har inte kunnat umgås med dom denna veckan, för de håller på och flyttar medans jag fick avslag på lånet. Jag orkar inte bli påmind om det. Dessutom vill jag kunna visa att jag är glad för deras skull, för det är jag, och det klarar jag inte just nu. Då är det bättre att jag håller mig borta.
Istället har jag umgåtts med ny/gammalt folk. Gamla vänner som jag tagit upp kontakten med. Det är lättare där. Dom känner mig inte så pass bra att dom kan se på mig när jag mår skit, vilket är skönt. Har dövat mina känslor med vin, gjort galna saker och bara ignorerat alla negativa tankar.
Men i eftermiddags brast det totalt för mig och jag låg bara och grät på sängen i över två timmar. Jag känner mig liten, ful, fet, dum, åsidosatt, äcklig… ja, alla negativa ord i ordlistan. Det bara sköljde över mig.
Igår natt drömde jag att jag tog livet av mig och när jag vaknade var jag hysteriskt ledsen över att det bara var en dröm… Jag ville inte vakna…
Just nu rinner tårarna och jag mår bara totalt skit. Jag har svårt att se något positivt och jag vill bara somna och aldrig mer vakna…
Inför familjen har jag hållt masken vad gäller att det inte blir något husköp. Jag har använt fraser som: ”Jag försökte ju iaf. Det kommer fler chanser, och Livet går inte under för det.”
Men det är inte så jag känner och tänker. För mig känns det som att någon än en gång har dragit undan mattan under mina fötter, för att jag inte ska få må bra. Det här må vara självömkan på högsta nivå, men det är precis såhär jag känner, vare sig jag vill eller inte.
Jag har tagit två lugnande… men dom har ingen som helst jävla effekt!
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, alkohol, depression, lugnande, misslyckande, tårar, vänner
