Efter 1 timmes telefonsamtal…

… så är det bestämt att jag ska tillbaka till 75% sjukskrivning. Jag ska alltså jobba 2 timmar om dagen.

Har  pratat med chefen, Annika på SLG och min läkare.

Känns bra på det sättet att pressen minskar, men som O-tankar skriver i en kommentar så känner jag mig ”dålig för att jag inte orkar eller vågar”. Allt är dubbelt just nu. Men kanske detta är min väg tillbaka? Det är min förhoppning.

Det jag sörjer mest är att jag sa till chefen idag att jag inte kan vara med på datagrejen. Inte som ansvarig iaf. Efter att ha diskuterat hela grejen med Annika så kom vi gemensamt fram till detta. Det blir för stor press på mig just nu och hämmar mitt tillfrisknande säger hon. Så jag får väl lita på hennes ord.

Jag känner mig väldigt konstig just nu, vet inte om jag ska vara lättad eller ledsen. Dubbelt som sagt.

Önskar jag hade en psykolog…

… att prata med just i denna stund.

Klockan är elva och om en timme ringer chefen mig för att kolla om jag klarar att gå ner till jobbet ett par timmar. Hela min kropp och mitt sinne skriker nej. Jag mår skit, jag vill inte träffa folk och jag vill absolut inte prata med någon.

En del människor säger: ”Det är bra för dig att gå ner till jobbet även om du mår dåligt”.

Andra människor säger: ”Du ska absolut inte pressa dig på det sättet och gå ner till jobbet när du mår dåligt”.

Och så säger min kropp det den säger.

Hur fan ska jag veta vem jag ska lyssna på när alla säger olika???

Vad är egentligen bäst för mig???

Allt jag gör just nu är att gråta. Allt jag tänker på är hur jävla misslyckat mitt liv är. Allt jag känner är förvirring.