Dagen blev inte riktigt…

… som jag hade väntat mig.

På FK fick jag höra att jag inte borde jobba alls i mitt tillstånd. Frågade henne då om hon ville ge mig mer pengar så jag kunde betala mina räkningar om jag går hemma? ”Nej”, var självklart svaret. ”Då jobbar jag alltså”. Hon var iaf väldigt trevlig och lätt att prata med och hon ska ringa mig om några veckor och kolla läget, hur jag mår och så.

Den nya psykologen bad mig berätta min bakgrund och bestämde sedan att hon inte var tillräcklig hjälp för mig, då hon bara kan träffa mig tio gånger, så jag ska istället gå till SSS. Hon skulle fixa en psykolog till mig där istället, eftersom hon anser att med min bakgrund så kommer det här ta mer tid och jag behöver någon som kan ta emot mig under lång tid framöver. Så blev det med den ”quickfixen” som jag vill ha. Har nytt möte med henne den 16:e iaf och tills dess ska hon ha fixat in mig på SSS.

Just nu är jag trött, ledsen och känner mig skyfflad hit och dit, ungefär som att ingen vill ta emot mig. Nu vet jag väl att det inte riktigt är så… men det är så det känns.

Jag hoppas att jag har en bättre dag i morgon så jag klarar att gå till jobbet. Jag måste ta igen dagens missade timmar oxå. Snacka om att jaga min egen svans…

Jag har huvudvärk…

… och blöder näsblod. Förmodligen av brist på sömn. Har försökt somna om, men det går inte. Tankarna snurrar för fort och jag kan inte slappna av.

Fick ett erbjudande om skjuts in till stan, men jag vet inte om jag ska anta det eller inte. Å ena sidan skulle det vara skönt att slippa bussen med alla människor, men å andra sidan så orkar jag inte prata med någon jag känner heller. Jag vill helst bara dra täcket över huvudet och glömma allt och alla. Slippa allt. Men jag vet att jag måste in till psykologen. Och innan jag träffar henne ska jag träffa FK-handledaren. Jag hoppas det blir ett ok samtal, för jag orkar inte bråka idag.

Varför kunde det inte fortsatt att gå bra? Varför kan jag inte må nu som jag gjorde förra veckan? Då kände jag att det mesta funkade och jag kände mig ganska lugn. Förvissad om att ”det här kommer gå bra”. Just nu känner jag precis tvärtom. ”Kommer det här någonsin att bli bra”?

Vet inte varför jag skriver här egentligen. Kanske för att få människor att förstå att jag inte är frisk bara för att jag haft några bra dagar. Kanske för att övertyga mig själv om att bakslag är normalt. Kanske för att jag är frustrerad. Kanske för att jag känner mig ensam, även om jag inte vill eller orkar träffa någon. Kanske för att jag saknar min mamma så det gör ont i hela mig. Kanske för att jag är nervös inför mötena idag. Kanske jag borde ta en lugnande tablett.

Skit, skit, skit…

Jag fixar det inte idag…

… jag fixar inte att gå till jobbet.

Jag bara gråter…

Ska till psykologen idag och jag ber till gudarna att hon kan få upp mig ur det jag just nu befinner mig i… ett totalt mörker…