… till ända. Den har varit intensiv, men rolig.
Har haft en motgång under helgen förrutom den vanliga ångesten som jag alltid vaknar med. I lördags när Mia skulle köra hem mig så stannade vi till och skulle tanka. Det blev lite varmt i bilen eftersom vi fick vänta tills en valp på moppe hade tankat färdigt. Jag kände det numera välkända trycket över bröstet och andningen blev ytlig. Försökte få upp fönstret på bilen, men det gick inte. Då fick jag en panikattack och började gråta. Fick upp fönstret till slut och Mia lugnade mig. På eftermiddagen kände jag mig urdum som fick panik över en sån skitgrej, men det är bara att ta det, för det är så verkligheten är just nu. En vanlig dag i mitt liv.
Har annars överlag mått hyfsat hela helgen tycker jag. Har inte haft några djupa dalar förutom panikattacken. Det beror förmodligen på att jag omgett mig med människor som jag känner mig trygg med. Det är så mycket lättare att hålla sig lugn då. Jag har tackat en del personligen för att de finns där för mig, men vill passa på att tacka alla för att ni står ut med mig och mitt minst sagt bergochdal-aktiga beteende. Jag hoppas att jag en dag kan återgälda det. Jag SKA bli frisk och jag SKA orka ställa upp för människor i min närhet mer än jag gjort!!!
Nu säger jag godnatt och kryper i säng med min ljudbok. En tredagarsvecka ligger framför mig och sen är det långhelg och dessutom min födelsedag på söndag. Då blir jag 20+moms och kvarskatt. 
Puss!
Min kamera är batterilös, så den ligger bara och samlar damm tills jag kommer ihåg att handla nya.
